Tashkurghan
Resan till Tashkurghan besäknades ta 4 - 5 timmar. Vårt första stopp blev vid en liten by strax utanför Kashgar, där guiden försåg oss med frukt till resan. Här mötte vi Lydia och Wille, vänner från Shanghai (och även Helsingborg).
Det här är första gången Karin träffar Lydia. Vi följdes åt under hela denna turen.
Det var ett underbart vackert, men kargt, landskap vi körde igenom.
Vi körde "The Sino-Pakistan Karakorum Highway" mot Muztagh Ata (Father of the Ice Mountain, 7546m) på Pamir platån, som också kallas Världens tak.
Landskapet blev mer och mer kargt. Det var inte mycket som växte på slätterna mellan bergen, och inte på bergen heller, trots att här fanns vatten.
Vi var tvugna att stanna flera gånger för att visa våra papper.
Vid dessa stoppen fanns det alltid folk som ville passa på att sälja souvenirer till oss.
Hela bilresan satt jag som klistrad vid bilrutan och och försökte ta kort så fort jag såg något intressant.
Här är en kvinna tillhörande minoriteten Kyrgyz som skulle hem till sin Yurt. Denna yurten är byggd i cement. Normalt sett är de byggda av tyg.
Vårt första sightseeing stopp på vägen var Desert Lake. Den var helt obeskrivligt vacker!
Ökensanden på andra sidan sjön gjorde att man inte riktigt kunde se var sjön började och sanden slutade.
För att inte tala om hur blått vattnet var!
Här är Karin och Alim vid den fantastiska Desert Lake.
Vårt nästa stopp var Karakul Lake som ligger på en nivå på 3600m över havet. Detta skulle vara den verkliga sevärdheten, men inte var här lika vackert som Desert Lake.
Karakul Lake ligger vid foten av två berg, Father of the Ice Mountain och Mother of the Ice Mountain. Enligt sägnen ska sjön ha bildats av tårarna från dessa begens barn, då deras Mor och Far tvingats vara så långt från varandra.
Här hade man möjlighet att rida Kamel eller häst utmed sjön.
Det blev ingen ridning för vår del, men istället hälsade vi på hos en Kyrgyz kvinna i hennes Yurt.
Visst såg det omordernt ut, men här fanns både solpanel och parabolantenn.
Det var varmt och ombonat inne i yurten. kvinnan la fram en matta åt oss så vi kunde sätta oss ner, och så bjöd hon oss på varm jak-mjölk. Första gången jag smakar det! Visst gick det att dricka......men jag kommer inte att sakna det om jag inte får det igen.
På dagarna hade de hålet i taket öppet, men det täcktes på natten.
Kvinnan bad inte att få något betalt, men genom guiden frågade vi om hon hade något att sälja....och visst hade hon det. Det var en riktigt trevlig upplevelse att få komma in i denna kvinnas ombonade hem.
Innan vi lämnade Karakul Lake, passade vi också på att äta lunch här. Sedan bar det vidare mot Tashkurghan.
Det blev en hel del kort tagna från bilen. Vi passerade mängder med djur som betade på de karga slätterna. Eftersom betet var så magert, så var inte djuren inhägnade utan gick fritt överallt. Rätt var det var gick kameler, åsnor, får eller getter över vägen.
Vi kom fram till Tashgurghan sent på eftermiddagen. Vår guide och chaufför hade hoppats vi skulle kunna köra hela vägen upp till passet till Pakistan redan denna kvällen, men de hade stängt passkontrollen för dagen. Det blev till att checka in på hotellet och sedan titta på ruinerna från Stone City istället.
Hotellet var trevligt och fräscht och vi blev mycket väl emottagna.
När vi checkat in begav vi oss till ruinerna från Stone City, som är mer än 2000 år gamla.
Staden Tashkurghan verkade vara riktigt trevlig. Majoriteten av innevånarna i denna staden utgörs av Tadjiker.
Här fanns utrymme för boskapen också, som verkade traska runt lite hur som helst, precis som utmed vägarna.
På tisdagsmorgonen var det dags att köra upp till gränsen till Pakistan. Här finns det högst belägna gränspasset i världen. 4693m över havet!
Det var en underbart vacker väg att köra, fast säkerheten var nog inte den bästa. På sina håll hade det rasat så mycket så bara ena vägbanan var körbar. På ett ställe fick vi sitta och vänta en dryg timme medan de röjde efter ett ras.
Vackert var det i alla fall, och jag kunde inte låta bli att ta kort ut genom fönstret på bilen.
Så kom vi då upp till den sista gränskontrollen. Fast här var det stopp!
Inga utländska turister fick komma förbi denna gränsen.
Tråkigt att vara så nära passet och inte få komma dit. Fast vi var rätt glada ändå! Det var ju vackert här också!
Lydia och Wille, som följt oss hack i häl hela tiden, var rätt nöjda de med.
Nu var det bara till att vända neråt igen.
Förutom att stanna för lunch i Tashkurghan, var det raka vägen till Kashgar som gällde. En natt till på hotellet i Kashgar och sedan skulle det bära vidare till Turpan.
Återigen blev vi fast på vägen ner till Tashkurghan. Det arbetades fortfarande för att röja efter den raserade bergsväggen. Vi ställde oss snällt på led i högerfilen för att vänta på klartecken att få köra. Snart började emellertid vänsterfilen också att fyllas med bilister.....efter ett tag försökte de sig även på att göra en tredje led på den redan smala tvåfiliga vägen. Nu började vi bli riktigt oroliga. Hur skulle vi någonsin komma loss om båda filerna är fulla med bilar i båda riktningarna???
Efter ett par timmar kom vi trots alls loss och sedan gick det med rasande fart nerför serpentinvägarna. Chauffören lugnade sig efter ett tag och sedan kunde jag njuta igen av den vackra färden.
Klockan var mycket innan vi kom tillbaka till Kashgar. Det blev en sen middag och så sängen.
Kommentarer
Trackback
